Om
ni vill läsa en bok som är minst lika intressant som Lena Anderssons båda
böcker om Ester Nilsson, så bör ni ge den här boken en chans. Det är nästan
omöjligt att inte göra jämförelsen Andersson/Bohman.Vi ser handlingen ur kvinnans perspektiv; det är hon som berättar. Yngre kvinna och äldre man – känns det igen? Men där Lena Andersson kunde bli lite väl ”Det-är-jag-som-tänker-bäst-av-alla”, så är Therese Bohman inte alls stöddig men lika psykologiskt och socialt observant. I Lena Anderssons böcker dök det upp formuleringar som skulle platsa i nästa upplaga av någon bok med bevingade ord. Här finns inte lika många snygga formuleringar av den kalibern. Men med falkblick avslöjar Therese Bohman alla spel och trix i parrelationer. Språket flyter som en jämn ström, det är en fröjd att läsa och jag blev så där kluven som man blir ibland: jag vill bara läsa ett par sidor till, men å andra sidan vill jag inte att boken skall ta slut. Den påminner om rakkniven genom ögat i den klassiska surrealistiska kortfilmen ”Den andalusiska hunden” – som en symbol för ”Öppna dina ögon!”. Ge Therese Bohman ett pris för den här boken! / Thomas
